Förbjudna böckers bibliotek

svd_logo
Bitte Hammargren
Svenska Dagbladet, 1996-03-05
I en förortslägenhet i Huddinge läggs grunden till ett kurdiskt nationalbibliotek. Det är en paradox. I Sverige, många hundra mil från de bergiga gränstrakter där kurderna har sitt ursprung, finns några tusen i exil. I Mellanöstern lever mer än 2o miljoner kurder spridda mellan Turkiet, Irak, Iran, Syrien, Libanon och Armenien. Ändå finns det en logik i situationen.

– Sverige är det land där det ges ut flest böcker på kurdiska i dag, säger exilförfattaren Nedim Dagdeviren.
Han är initiativtagare till det nyinstiftade Kurdish Library and Documentation Center som är tänkt att bli embryot till ett kurdiskt nationalbibliotek.

Ett lätt guldregn från Stiftelsen Framtidens Kultur har möjliggjort projektet. När stiftelsen nyligen fördelade 3o miljoner av de före detta löntagarfondspengarna fick Nedim Dagdeviren 1,4 miljoner kronor för sin satsning på ett kurdiskt bibliotek och forskningscentrum.

Tre förklaringar

Det faktum att Sverige blivit ett kulturcentrum för detta folk utan nation kan förklaras på tre sätt: bristen på demokrati i Mellanöstern, de många kurdiska intellektuella som sökt sig hit och det svenskalitteraturstödet.

– Exilen skapar nya förutsättningar. Vi lär oss informationsteknologi och skaffar nya redskap mot censuren i våra hemländer, säger Nedim Dagdeviren.
Verksamheten sköts än så länge från hans arbetsrum i Huddinge. Med två barn i huset och en satsning som kräver allt större ytor är han tvungen att se sig om efter nya lokaler.

Nediyn Dagdeviren vill samla all tillgängligt tryck om och av kurder.Han lägger upp ett ljudarkiv och en databank. I datorerna samlas befolkningsstatistik, språkforskningsrön och en databas kallad De förbjudna böckernas bibliotek.

– Det blir ett digitalt bibliotek. Böcker som är förbjudna i Turkiet görs tillgängliga för alla som kan koppla upp sig på
Internet.

Nya perspektiv

Informationsteknologin öppnar nya fascinerande perspektiv. Auktoritärt styrda länder, som vill hävda sig i den ekonomiska utvecklingen, kan inte i längden hindra ett inflöde av oönskad information. Det går inte att förbjuda faxar, paraboler och ynodem och samtidigf ta ett kliv in i den moderna tiden.

Sverige, med sin tryckfrihet, kan räkna till 70 kurdiska medlemmar i Svenska författarförbundet (“världens största kurdiska författarförbund” enligt Peter Curman). Hittills är 500 titlar utgivna på kurdiska i Sverige: allt från Astrid Lindgrens barnböcker till patriotiska diktsamlingar. Kvaliteten är högst varierande. Mycket är lärospån, menar Nedim Dagdeviren, själv poet.

– Människor blir ofta konservativa i exilen. Den som avviker ftån ett visst mönster kan bli anklagad. för att “tänka svenskt”. Frågar du en kurdisk exilförfattare varför han skriver svarar han nästan alltid för den kurdiska saken. “Mig själv finns inte” är ett vanligt uttryck på kurdiska.
Nedim Dagdeviren har skäl att ifrågasätta det talesättet: Varför skulle det inte finnas ett personligt motiv med i bilden också för handlingar som kan förefalla oegennyttiga?
Anslaget från Stiftelsen Framtidens Kultur räcker i två år. En femtedel går till löner. Aterstoden avsätts för inköp av datorer, böcker, tidningar, tidskrifter, ljudupptagningar.
Nedim Dagdeviren och hans medhjälpare tänker finkamma bibliotek och arkiv i flera världsdelar. Det som inte kan köpas mikrofilmas.

Kurdiskan, ett språk besläktat med persiskan, har inte något enhetligt skriftspråk. Det skrivs på olika dialekter och tre alfabeten: latinskt i Turkiet och Syrien, modifierat arabiskt i Irak och Iran och kyrilliskt i det tidigare Sovjetunionen. Den stora utmaningen blir att införskaffa ljudupptagningar, handskrifter och böcker från Mellanöstern.

– Det sorgliga är att i de länder där kurder lever är det nästan omöjligt att samarbeta med bibliotek och institutioner säger Dagdeviren.
Irak svårast

Irakiska institutioer hör till de mest svårbearbetade. I Iran finns utgivning på kurdiska, men tillgängligheten berår på den politiska konjunkturen.

I Turkiet, med sina uppskattningsvis 12-15 miljoner kurder, förbjöds kurdiskan i republikens första konstitution 1924. Under president Özals tid, 1991, gjordes lättnader för bokutgivning. Men någon konstitutionell ändring blev det aldrig, säger Dagdeviren. Fortfarande är all undervisning på kurdiska förbjuden. Inga radio- eller TV kanaler i Turkiet sänder på kurdiska. Landets universitet tillåter inte fri forskning om det kurdiska folket.

– Sedan 1991 är 300 titlar utgivna på kurdiska i Turkiet. Men de finns inte på biblioteken. Och runt en tredjedel av titlarna har förbjudits eller också har förläggarna eller författarna drabbats av åtal, säger Nedim Dagdeviren.

Han tar Ismail Besikçi som exempel. Denne turkiske sociolog har dömts till nära hundra års fängelse för sina arbeten om kurderna. Han sitter alltjämt i fängelse, också i det Turkiet som EU slutit i sin famn i och med tullunionen.

Sökandet efter glömda skatter har fört Nedim Dagdeviren till Armeniens huvudstad Jerevan. Där ligger världens största kurdiska musikarkiv. Ljudupptagningarna, från 1930-talet och framåt, kan ge folklivs- och musikforskare en rysning av välbehag. Här finns dokumentation av sånger, sagor, ordspråk, delar av den muntliga tradition som Mellanöstern varit så rikt på.

Försökte förhandla

Nedim Dagdeviren for till Jerevan 1991, oroad över att arkivets skatter skulle gå till spillo när Sovjetimperiet föll sönder. Han tog med sig västvaluta, i hopp om att arkivets personal var förhandlingsvillig.

– Jag erbjöd dem nästan all vinst om jag fick göra kopior av deras upptagningar och sprida dem som fonogram.
Men musikarkivets ledning hade aldrig tidigare förhandlat med en privatperson. De var invanda vid sin byråkrati och är så än.

Fortfarande väntar Nedim Dagdeviren på att få alla banden med folksånger och sagor sända till sig.
Många byråkratiska och politiska hinder måste övervinnas innan allt är i hamn i Huddinge.

© Bitte Hammargren och Svenska Dagbladet

© 2021 The Kurdish Library in Stockholm Frontier Theme